"Rädsla urholkar själen/kakafoni skapar rädsla"

Hej!

"Rädsla urholkar själen", så heter en film av Rainer Werner Fassbinder från år 1974. Du behöver inte ha sett den men meningen med ett medvetet grammatiskt fel har jag fastnar för. Vi är alla rädda. Rädsla för förlust, rädsla för förhållanden, rädsla för misslyckande, rädsla för döden. Det stannar inte vid vad du kan vara rädd för. Gallerna Asterix & Obelix var alltid rädda för att himlen skulle falla ned över dem. Ja, nu skrattar vi. Men är inte alla rädslor på något sätt irrationella, surrealistiska och fruktade??? Vi vaknar svettiga efter att ha plågats av en mardröm och av primär rädsla. Det gör också jag ofta. Ibland behöver jag några timmar innan jag kan förtränga denna oklara och mörka rädsla. Rädslan sitter i dina ben säger man, alltså djupt inuti dig. Men vad fan. Rädsla är helt normalt, liksom många andra saker i livet som vi inte gillar. 

Vet ni vad som skrämmer mig mest just nu? Det är denna kakafoni – i sociala "medier av alla typer" – som just nu tränger in i medborgarnas oroliga öron från maktcentra, myndigheter och länder, från kompetenscentra, kunskapsfästen, tankesmedjor och talkshows. Där varnar den ena experten/politikern för alldeles för tidig signal om faran över medan andra redan ser ljuset i tunneln genom sina hälsoministerglasögon. Där säger den ene "si" och i samma andetag säger den andre "så". Där finns en konstant rädsla, oro, varningar, förslag, krav, ogillande, påminnelser och naturligtvis också mycket allvarliga diskussioner och självklart konsulteras andra experter och politiker om krisen. I många fall vill man inte tillåta olika saker alls, andra vill med största möjliga konsekvens hugga tag i eller förhindra saker eller åtminstone debattera dessa.

Skyddsmask ja eller nej? Eller kanske... "Inte ett enda jobb går förlorat". (Näringslivsminister Altmaier). Ett ögonblick senare: "Vi måste förbereda oss på allvarliga, djupa och långvarige nedskärningar" (Näringslivsminister Altmaier). "Snart är allt över". "Alltså innan påsk eller pingst kommer det inte att gå uppåt, varken snabbt eller långsamt". Rädd blir man när man inget vet. Till exempel i mörker (eller om man är blind – eller styrs av blinda). Verkligen hemskt är det när man tillhör andra (t.ex. myndigheter), som inte vet någonting – men som agerar som om de visste något. Man berättar mycket "goja“ när dagen är lång – eller när man vill vinna ett val. Och något måste man ju säga, till medborgarna och till folket – till de rädda och oroliga. Det ska vara samordnat och rimligt välgrundat och underbyggt av fakta. Men då tittar en av folkets företrädare in i kameran med en orolig rynka i pannan och varnar oss för att se krisen som ett sprinterlopp eftersom det är mer som ett maraton. Medan kollegan från det andra ministeriet eller från det andra partiet redan nu ser den utplanande kurvan – med RKI-siffrorna från igår.

DET skrämmer och lyfter frågan om vem som vet vad som händer och vad vi ska göra. Det lyfter också frågan varför så många dignitärer, fackpersoner, politiker och experter låtsas att de vet något och vad som ska göras omedelbart och utan alternativ – och som också vill berätta det för oss. Riktigt komiskt blir det när man förklarar för oss medborgare vad som ska göras nu och vad som inte ska göras baserat på antaganden, halvsanningar, personliga åsikter och okoordinerade åtgärder. Oavsett om det är logiskt eller förnuftigt. Om min byggmarknad i Bayern stängs på grund av corona så åker jag till Baden-Württemberg. Nej, ingen vill skapa förvirring, men det är exakt det som händer – eller snarare det som görs. Jag säger inte heller att folk ljuger – vissa uttalanden beror på ren förtvivlan (eller på hopp) och vissa uttalanden avslöjar ett något splittrat förhållande till fakta och sanning. Att bygga förtroende är något annat. Men rädsla rör om...

VI förblir självsäkra och optimistiska, orädda och konstruktiva!

Er

Ernst Prost

VD