800-årig influencer

God morgon kära kollegor!

Det är de gamla och adliga rustningarna som varje natt viskar till mig vad livet verkligen handlar om. Inte de många innevånarna i detta slott, de mångsidiga och ombytliga ägarna, som jag också tillhör, är mina influencer. Nej det är från byggherrarna, som för 800 år sedan red in i slottshallen för att sätta sig i säkerhet från sina fiender. Där min Easy Rider Harley-Davidson står idag och min dator – är det inte galet?! Det är den rikligt sprudlande inspirationen i dessa gamla murar som driver mig, inte bara i dessa dagar och nätter, med ständigt nya idéer genom kriser och katastrofer – utan även på vägen till framgång. På Schloss Leipheim har man älskat, firat, skrattat, gråtit och naturligtvis även dött. I hundratals år.... I alla fall måste jag bli 102 år, då firar detta slott, som det ser ut i sin nuvarande form, sin 500-åriga födelsedag. Det kommer att bli ett vackert dubbeljubileum – jag 102, slottet 500.

Jag gillar att bo och arbeta i detta gamla, historiska slott, som viskar hemligheter till mig varje natt. Jag låter mig gärna bäras av denna inspiration, som jag känner på denna plats. I boken av Erich Broy har jag läst om människor som rusade till sina uppgifter som besatta och utförde sitt arbete tills det var 100 % perfekt och fullkomligt. Det är vad jag gillar. Detta är perfektionism, det är passion, det är lust – och njutning är tidlös.

Allt runt omkring i livet tar jag bara i begränsad utsträckning på allvar, mina uppgifter är mycket bra, men min betydelse inte alls. Kyrkogårdarna är full av tidigare betydande, mäktiga och även rika människor. Det är förgängelsen som sätter stopp för varje liv. Varför bli upprörd över det? Varför samla rikedomar för rikedomars skull? Gravinskriptionen: "Här ligger den rikaste mannen på hela kyrkogården" är ju också fånig. Vägen från lagerkransen på huvudet till sorgkransen på kistan, det vill säga livslängden däremellan, är inte oändlig. Carpe diem – sa de gamla romarna. Använd dagen. Men till vad? Jag arbetar gärna och arbetet är också en stor del av mitt liv. Där är jag mycket mer som en konstnär och betydligt mindre chefen.

Att formulera organisationsregler har aldrig varit min grej. Hellre utveckla visioner, härleda uppdrag från dem och med ett starkt lag uppfylla dessa till 200 %. Men naturligtvis tillbringar jag gärna semestern på olika öar och mellan så många djur som möjligt och under tre veckor har jag inget annat på mig än en mössa på huvudet. Båda tillhör livet: ansträngning och avkoppling. Ändå är jag beroende av det. Nej, inte av motorolja, tillsatserna och absolut inte av pengar, men av nya saker och variation, av rörelse, av skapande, av meningsfull uppbyggnad, av att omsätta idéer, av dag- och nattarbete, av framgång och perfektion och alltid av nya utmaningar. På jakt efter förträfflighet.... Många gånger är det som en berusning – en sund berusning. Eller som Monopol med riktiga pengar. Huvudsaken är att leklusten blir tillfredsställd och uppfylld, på sätt och vis som avfallsprodukt av god gärning, mening och nytta för andra människor. Under tiden tillåter jag mig lyxen att inte längre göra det jag måste göra, utan bara göra det som jag tycker om. Till exempel arbeta. Allt jag gör är roligt för mig – men så gör jag bara det som är jag tycker är roligt.

Jag önskar er mycket nöje med det ni gör och gläder mig åt en underbar ny vecka med er och med våra affärsvänner.

Förresten: Riddarrustningen gav ni mig på min 50-årsdag 2007. Som födelsedagspresent. Tempus fugit.... Tiden flyger iväg. Låt oss göra det bästa av det!

Med vänlig hälsning

Er Ernst Prost