”Bra skulder, dåliga skulder”

Kära entreprenörskollegor,

För tio år sedan var jag en aktiv motståndare till statens upplåning. Jag kan än i dag minnas hur jag gisslade politiker av alla de färger för att det enda de åstadkom var skulder. Hur kommer det sig då att jag igår uttalade att ”en eller två miljarder euro ytterligare i spelar ingen roll, tvärtom är det rätt och riktigt att låna mer för att bemästra den nuvarande krisen.” Kalkylerna är enkla och orsakerna till mitt paradigmskifte ännu enklare att förklara: Enligt min mening var vi – enkelt uttryckt – överskuldsatta för 10 år sedan. Tysklands bruttonationalprodukt, den ekonomiska måttstocken, uppgick till 2,5 biljoner euro. Totalt låg skulderna vid denna tid på runt 2 biljoner euro. Det innebar en skuldkvot på ca 80%. 2010 uppgick de räntor vi var tvungna att betala för dessa lån till 33 miljarder euro. 2008 var de hela 40 miljarder euro! Dessa pengar fattades naturligtvis på andra ställen...

Hur såg det då ut i fjol – 2019? Skulderna ligger fortfarande på ca 2 biljoner euro. Vissa av skulderna minskades, men i princip låg de kvar på samma nivå som för 2010, då en skuldbroms infördes – konsekvent och korrekt. Men vår bruttonationalprodukt, den totala ekonomiska aktiviteten i landet, har stigit avsevärt från 2,5 till otroliga 3,4 biljoner euro. Som en följd av detta har vår skuldkvot sjunkit från 80 till 60%. En jämförelse: USA har en skuldkvot på 110% och den japanska ligger på hela 240%.

Så nu har vi alltså fortfarande samma skulder men betydligt bättre ekonomiska resultat – inte dåligt, detta förbättrade förhållande. Och hur har ränteutvecklingen varit? Det är ju just dessa finansieringskostnader för lån som belastar den federala årsbudgeten. Som angetts ovan, betalade vi ca 40 miljarder euro i räntor 2008 och ca 33 miljarder euro 2010. Men 2019 då? Då uppgick räntekostnaderna endast till 12 miljarder euro... Mycket bra! Lägg märke till den dubbla effekten! Oförändrade skulder (om man vill se det så), och samtidigt med en betydligt starkare ekonomi. Och tack vare låga räntor, sjönk räntebetalningarna betydligt. Jättebra! Omvänt lämnar detta naturligtvis också utrymme för nya skulder, som vi absolut måste acceptera för att kunna bringa denna kris till ett slut och skapa ett nytt uppsving. Pengarna kostar dock inget, vilket jag skrev om igår – i vissa fall uppstår det märkliga förhållandet att staten tjänar på att ta lån istället för att det kostar den pengar, eftersom räntorna är negativa för investerarna. Bättre än så blir det bara inte...

Låt oss avslutningsvis ta en titt på hur ränteutgifter och statsbudget sett ut (i Tyskland) de senaste 10 åren: Av detta kan man utläsa hur mycket av statsbudgeten som gått till räntor. För 10 år sedan låg statsbudgeten på ca 320 miljarder euro, och som vi redan tidigare sett gick 33 miljarder euro till skuldräntor. I fjol uppgick statsbudgeten till ca 350 miljarder, alltså betydligt mer, men räntorna låg endast på 12 miljarder euro! Sett ur denna synvinkel, finns det alltså utrymme för statliga investeringar för att stimulera ekonomin. Inte för att spendera pengarna på vad som helst, utan för att få fart på ekonomin igen. Staten måste sätta till dessa pengar, och som jag redan noterat kan vi t.o.m. fördubbla vår skuld – från 2 till 4 biljoner euro – utan att räntekostnaderna behöver bli så mycket högre.

Vad kan då staten och ekonomin göra med 2 biljoner euro? Renovera broar, modernisera skolor och utbildningsväsende, förstärka sjukvården efter den pågående pandemin, fullgöra energiomställningen o.s.v., o.s.v. Uppgifter för vilka det krävs kapital, men som samtidigt skapar arbetstillfällen och är till gagn för samhället som helhet och vår gemensamma framtid. Full sysselsättning och en blomstrande ekonomi är dessutom helt nödvändiga förutsättningar för att nå skatteintäkter på en betryggande nivå... Det är bl.a. detta som välfärdsstaten vill uppnå – och vad den också skyndsamt behöver för att kunna sörja för sina medborgare och fullgöra alla sina uppgifter.

Er

Ernst Prost